My life as you know it.

Har ju skrivit i bloggen att jag haft mina med och mot gångar och nu tänkte jag berätta en del av sanningen. I vintras flyttade min mamma till Åland på veckodagarna, vilket jag trodde att jag skulle klara av men det tog hårt på mig och jag blev ganska deprimerad och var nog ganska deprimerad innan det. Känslan av att inte räcka till och göra dom saker som folk krävde av mig. Så jag gjorde mer än vad jag orkade göra. Sov dåligt och åt dåligare är ingen bra kombination. Jag sov bara några timmar å nätterna, kanske 3-5 och ibland sov jag inte alls, gå upp till skolan och orkade inte äta för att pressen låg på och magen ville inte ha mat och jag tappade lusten. När man har det så mår man riktigt dåligt till slut man vill inte göra något och kroppen och hjärnan säger nej. Man blir en levande zombie. Jag orkade inte gå till skolan mer än 1-3 dagar varje vecka, vilket inte är så bra. Jag fattade att något var fel, jag var inte mig själv så jag började gå hos en kurator och prata ut om allt! Och att prata ut om saker och ting och få hjälp har fått mig och orka mycket mera. Nu går jag i skolan, äter mat dom tider jag ska även om det är minimum rätter så får jag ändå i mig mer än innan. Och jag skulle gärna äta så mycket som jag gjorde förut innan allt det här men jag kan inte. Jag måste jobba upp det här och det kommer ta tid men jag vet att jag kommer klara av det med all hjälp jag får och för att jag har världens finaste pojkvän som jag älskar och finns där för mig. Och jag är riktigt tacksam för all den hjälp jag får. Hade jag inte fått den så vet jag inte vad jag gjort, jag hade kunnat gjort en riktigt dum sak så jag är glad för att jag sökte upp hjälp och fick den. Och jag känner mig starkare än jag gjort på riktigt länge. Och nu ska jag börja övningsköra också så nu kan ni ju hålla er borta från vägarna för gillar jag dig inte så kan jag inte lova och vara snäll! Mohahaha!

Till alla er där ute som kanske har samma problem!

Det verkar ju riktigt populärt med att skriva massa saker på internet om massa saker som ger en massa uppmärksahet. Vilket jag förstår varför, men att man skriver mer och mer och mer och mycket mer hjälper inte en själv och snacka skit om andra hjälper inte heller så. Ni som håller på med sånt kan ju lägga ner det och hjälp er själva. Jag lovar att folk kommer läsa det ni skriver men dom kommer inte kunna hjälpa dig. Ett liter tips till dig som sitter och skriver att ditt liv är meningslöst och bla bla bla.. Sök hjälp istället, gå till en psykolog eller vad du nu behöver hjälp med. Skriva saker på internet är ingen ide.